Villa Bärre: Hälsningar från babybubblan

Lite över en vecka har gått sen lille Vince kom till världen och livet känns just nu väldigt nytt och spännande. De senaste månaderna innan har varit rätt så händelserika och då allt program var undanstökat och jag kunde pusta ut så var det mer än klart att lillkillen var påväg ut :) Bloggen har förstås därför luggit tyst då livet rullat på med stormfart. Nu har det varit mer än ljuvligt att bara vara och njuta en sista gång av livet i babybubblan. Det är 10 år sedan jag blev mamma för första gången och 7 år sedan jag senast fött barn, och var nu mentalt beredd på att allt kanske inte skulle gå så "enkelt" då man nu liksom var 10 år äldre också...! Men blev positivt överraskad över att allt faktiskt gått mer än väl!

Har så mycket jag skulle villa få skrivet ner som hänt sedan årets början men börjar med att kort skriva ner om det som nu ligger närmast, förlossningen.

Hade beräknat datum 12.4 och hade förberett mig själv på att jag får stå ut lite längre än så, då både Jason och Adelie kommit efter beräknad tid. Fredagen 7.4 tog Pate ledigt från jobbet så att vi kunde få källaren flyttfärdig, dvs att vi kunde få flyttat vårt sovrummet ner till nedrevåningen och alla babykläder, sängar och allt annat som låg i lådor plockat på sin egen plats. Vi hade spenderat många långa kvällar före det med att få allt klart för flytten. Hur man än planerat och räknat att man hinner få allt klart så kommer det A-L-L-T-I-D någonting oförvänat emot då man fixar på gamla hus...! Men som sagt, på fredagen var det dags att flytta och det gjorde vi också.

En fredag som vi kommer ihåg länge!

Kändes helt overkligt och det är en dag både Pate och jag kommer ihåg länge! På lördag åkte Pate och Jason iväg till Vanda för handboll och hämtade samtidigt sista remontmaterialet till källaren. Jag drog en sista spurt till IKEA och inskaffade det som ännu fattades. Att lyfta ens det minsta lilla kändes helt fruktansvärt så det var tur att jag hade syster Lisa med mig :) På söndag varva jag ner påriktigt. Åt upp chokladen (hela chokladplattan!) jag packat ner i kassen jag skulle ta med till sjukhuset och ordnade lite program åt mig för nästa vecka, det är ju bästa sättet att få förlossningen igång :)

Klockan 01 på natten vaknade jag, trodde jag hade pissbrådska men följande sekund förstod jag att vattnet gick. Kändes rätt så skönt att förlossningen inte satte igång direkt utan vi hade tid att ringa in barn/hundvakt. Sen bar det åt till TYKS, och visste att vi skulle få träffa Vince om senast 2 dygn. Hade sammandragingar nu och då, precis som den senaste veckan men inget regelbundet ännu. Blev inskriven på avdelningen och skickade Pate hem och sova då det ännu inte verkade vara på gång. Sov sedan natten igenom och vilade mig ännu på morgonen. På förmiddagen satte sammandragningarna igång och jag larmade in Pate. Efter 2 timmar med regelbunda sammandragningar med 5-7 minuters mellanrum var det dags att se hur min kropp jobbat för att öppna väg för V. Hur glad blir man inte av att höra att läget inte har ändrats ett dugg sen vi kommit in på natten. Hann säga några välvalda ord, och sen fick jag vad jag ba om, för sen satt det igång med stormfart...!! Sammandragningarna kom med 1 minuts mellanrum och började kännas som man inte hann få andan däremellan. Sen blev det bråttom ner till förlossningssalen, för två timmar efter att det blev fart på det hela så föddes redan Vince. Krystningsfasen tog under 2 minuter och nu var det äntligen över!

Måste säga att varje förlossning har kännats för var gång som en bättre upplevelse än den föregående. Inte för att någon skulle ha varit lättare än den andra, fastän nog kortare, men delvis för att man säkert vet vad det går ut på men även till stor del för att barnmorskorna på TYKS var helt underbara denna gång! Blev ett fint minne som en sista förlossning för mig. Nu njuter jag av livet som 3 barns mamma med 5 hundar och försöker få någon sorts rutin på det hela. Kanske lättare sagt än gjort just nu, men man kan bara göra sitt bästa ;)

Stolt storasyster